Claudius umbram
romerska porträtt

 

 

Medusas blick
I myten om gorgonen Medusa förvandlar hon alla varelser som möter hennes blick till
sten. Till sist överlistas hon av Perseus som undviker att se direkt på henne under striden.
Istället använder han sin sköld som en spegel riktad mot monstret. I spegelbilden möter
Medusa sig själv. Det är så hon blir ett offer för sin egen dödsbringande syn. Perseus hugger
av henne huvudet och hans äventyr fortsätter. Det är dock en annan historia. Låt oss stanna
vid gorgonen...
Ett kliv in i Ny Carlsberg Glyptotekets antika samling och där står vi ansikte mot ansikte
med dem som skulle kunna ha varit Medusas förstenade offer. Det gör Martin Skoog när
han med sin kamera möter stenansikten eller snarare ansikten i sten. I hans porträttgalleri
ingår både historiska gestalter som kejsarna Caligula, Claudius och Caracalla, men också
anonyma romare, namnlösa män, kvinnor, barn och sovande nymfer. Kameran kommer
så nära dem som om den ville utplåna gränsen mellan kroppen och rummet. I vissa ex-
poneringar hittar den en utomjordisk skönhet. En mjuk, graciös profil, näsans ädla form,
läpparnas vackra krökning, en distinkt, men knappast dominant haka. Det är ingen tillfäl-
lighet att vi nästan alltid finner skönheten förknippad med andra positiva egenskaper, hur
förrädiskt denna illusion än har varit för människan. ”Vad är vår klokskap? Vad skönare
lott har någonsin en dödlig av gudarna fått än fienden övermanna och trycka i stoftet hans
panna? Det sköna vi älska alltid.”, skrev Euripides (400-talet f.Kr.) i Backanterna. Helenas
oemotståndliga skönhet befriade henne från skulden för det lidande som hon orsakat. När
Troja erövrats kastar sig Menelaos mot sin trolösa hustru för att döda henne. Hans beväp-
nade arm lamslås dock vid åsynen av Helenas outsägliga skönhet.
Den antika bildhuggarkonsten hade länge som sitt mål att uttrycka kroppens levande skön-
het. Konstnärer som var samtida med Fidias (ca 490f.Kr. – 430f.Kr.), Myron (mitten av
400-talet f.Kr.) och senare Praxiteles (under 300-talet f.Kr.) strävade efter en balans mellan
att framställa skönheten realistiskt och att följa en speciell kanon. Tvärtemot vad man se-
nare kom att tro idealiserade den grekiska bildhuggarkonsten inte en abstrakt kropp, utan
sökte snarare en idealisk skönhet genom att skapa en syntes av levande kroppar. Skönheten
och godheten var definitionsmässigt förenade enligt idealet Kalokagathía. Dess högsta ut-
tryck var Saphos dikter och Praxiteles skulpturer.
Romarna i sin tur lånade vad de tyckte om från grekerna och tillämpade det efter sina
behov. De gjorde så på alla områden. Detta gäller således även porträtt, som redan i tidig
romersk religion hade spelat en stor roll. Som i det gamla Egypten trodde man nämligen
att porträttet bevarar själen. När Rom senare blev ett världsrike, betraktades alltid kejsarens
porträtt eller byst med religiös vördnad. Romarna måste bränna rökelse framför kejsarens
bild. Detta var ett tecken på den yttersta lojaliteten och lydnaden. Förföljelsen av kristna
började just för att de vägrade följa dessa ritualer. Det märkvärdiga är bara att romarna, trots
att porträtten hade en ceremoniell funktion, lät sina bildhuggare göra dem mer levande,
välliknande och ibland hänsynslöst uppriktiga än grekerna någonsin vågat sig på. Kanske
användes dödsmasker som modeller, och kanske hade bildhuggarna förbluffande kunska-
per om ett ansiktets uppbyggnad och särdrag. Det finns romerska byster som uttrycker allt
utom den avporträtterade kejsarens gudomlighet. De är naturtrogna utan att vara banala.
Det som för grekerna skulle förefalla rått och barbariskt skulle för romarna framstå som
äkta. Många av deras skulpturer är utomordentligt levande.7
Detta syns också i Martin Skoogs fotografier. Det skulle dock vara ett misstag att förvänta
sig en saklig dokumentation av de antika konstverken. Avsikten är en annan. Martin Skoogs
fotosvit är en konstform som födds ur en annan konstform. Varje bild handlar om något
mer än fotografens möte med en skulptur. Det är snarare ett möte med de gestalter som har
förevigats av Medusas förstenande blick.
Sedan dess uppfinnande har kameran uppskattats som ett värdefullt redskap för att studera
den mänskliga kroppen och dess rörelser, vilket var grundläggande i den konstnärliga ut-
bildningen. Går man tillbaka till fotografins barndom finner vi många anslående exempel
på att avbildade människor ser ut som statyer i sina stela, arrangerade poser i formella
porträtt. Martin Skoog visar oss däremot motsatsen - kamerans förmåga att ge liv åt stenen
och få den att visa sitt sanna jag. Objektivet undersöker både kroppshyddan och själens
skrymslen.
Martin Skoog söker dock inte det konventionellt vackra. Den inneboende skönheten finns
där utan att vara ett självändamål. I hans porträtt av porträtt finns även bilder som är kärva,
smärtsamma, rentav omstörtande. Den intensiva uttrycksfullheten beror på kamerans för-
måga att fortsätta mejsla anletsdragen ännu djupare än bildhuggarens verktyg. Ögat kan
förvisso bara se ytan som återkastar ljuset. Men det är som om kameran ville in under
huden, in i själen.
Varje sida i denna bok har en egen blick, som söker din och kräver din uppmärksamhet.
Fotografierna är här en väg in i andra personligheter. Det handlar om ansikten. Det är dem
som gör en kropp till en människa. Det är ansikten hos den andra som vi i första hand
skapar en relation till. Ljuset skulpterar. Ibland sänks silhuetten i ett halvmörker, ibland
försjunker den i dunklet. En annan gång löses det upp i ett mystiskt, vitt dis. Skuggor och
ljusglimtar skapar intrycket att de förstenade gestalterna sakta rör sig och poserar framför
kameran som om Medusas trolldom höll på att hävas. Stenen blir levande i ett slags evigt
pågående ögonblick.
Trots att figurerna är omsvepta i tystnade talar de med oss genom antikens visdom. Memen-
to vivere Kom ihåg att leva. Mortui vivo docent De döda lär de levande. Tu fui ego eris Jag
var du, du skall bli jag.
Dessa fragment, lämningarna ur det förflutna, är de dödas hälsning till de levande. Uttryck-
et är kort och förtätat. Det är inte alltid klart om orden är skrivna som sentenser eller ingått
i längre texter. De kända fraserna, ibland helt tagna ur sitt sammanhang, är ändå självtill-
räckliga trots sin isolerade karaktär. Banden mellan dem är upplösta. De syftar dock mot
klarhet och upplysning. Ibland har de förlänats en poetisk lyster, oftare går de rakt på sak.
Koncisa och tillspetsade utgör de livets tidlösa bruksanvisning.
Så pendlar ord och bild i denna bok mellan det materiella och det icke-materiella och för-
söker överstiga gränsen mellan då och nu. Kameran förvandlar sten till de människor som
de en gång kunde ha varit. Konsten är här, som författaren Jeanette Winterson redan fast-
slagit, ”en mänsklig förbindelse som spårar det förflutnas och framtidens möjligheter i nuets
virvel”.
Joanna Persman